Jag vet inte riktigt vad jag ska döpa det här inlägget till men jag har funderat på en del grejer när man är inom vården. Vi möter så många människor varje dag som oftast har allvaliga sjukdomar eller genomgått operationer eller har cancer. De kan ha fått en stomi eller genomgått en allvarlig livsomställande operation. De kanske inte är helt klara eller har fysiska besvär. Deras liv kretsar ofta kring en sjukdom och det man ibland glömmer bort är att det inte handlar om just den enskilde sjuka personen. De har familjer som blir påverkade. De blir vid allvaliga sjukdomar också "sjuka" eftersom allting kretsar omkring den sjuka. Jag menar inte att den sjuka vill att det ska vara såhär. Snarare tvärtom! Allt de vill ha är ett normalt liv.

Ett liv med vardaliga problem som att komma försent, lämna barnen på dagis, klaga på sin kille för han inte städar, betala räkningar, resa och bara vara hemma.

Jag har så svårt att inte bry mig för mkt. Att inte ta med de man träffar hem. Att inte vilja gå in och prata en stund på en annan sida. Man vill nästan byta liv med vissa bara för att de har de så svårt att det gör ont i en själv. Jag antar att man lär sig med åren hur man möter dessa patienter. Man föreställer sig om de vore sin egen pappa eller mamma eller om man själv hade barn och låg sjuk i cancer och barnen är så små att de inte förstår. Eller att ha en man som är så sjuk att han bor på sjukhuset en väldigt lång tid.

Jag undar verkligen hur de mår innerst inne.Om de tycker livet är orrtävist? Om de accepterar? Om de någonsin komemr ge upp? Eller om de har gett upp innerst inne men inte visar det utåt. För det värsta som finns är att en sjukdom skadar ens närmaste, det är det som gör mest ont att de dem lida även om man själv klarar av sin sjukdom.

När man möter de här människorna inser man hur jävla tacksam man ska vara mot allting man har. Bara att få vara hemma. Att kunna använda sina ben och att kunna göra det mesta man vill. Att man känner att man har en meningsfull vardag. Även om man gnäller om små saker vilket alla gör så menar man det inte. Vi är innerst inne tacksamma för det liv vi har även om det ibland verkligen går åt helvete för så kan det kännas ibland. Iblnad när man har sina egna problem som inte alltid är lätta så kanske man ska tänka på de som inte ens vet om de får leva ett år till. Som kanske egentligen vet att de ska dö och man ska tänka på dem som inte vet att de ska dö. De som har hopp kvar fast det borde vara borta.

Tänk att veta att man kommer lämna sina barn, att veta att de inte kommer förstå och att allting man kommer missa. Missa de stunder där de behöver en som mest. Veta att de kommer må dåligt och gråta över en.

Jag kan inte ens föreställa mig och jag beundrar de här människorna så himla mycket. De är så starka. Verkligen starka i hjärtat. jag fatatr inte hur de håller hoppet uppe? Att man inte bara lägger sig på marken säger jag har cancer och vill dö direkt istället för att utstå smärta och sorg. Jag vet att alla människor inte dör av cancer det vet alla. Men alla vet inte vilken kamp det är om att ha en meningsfullt liv i behåll. Och alla vet inte hur snabbt det kan gå eller hur överaskande ett besked kan vara. Alla vet inte heller hur otroligt långsamt det kan gå.

Jag hatar verkligen cancer jag önskar att ingen människa ska behöva utstå det jag har sett människor utstå av den här sjukdomen.

Jag önskar att alla fick vara friska och leva meningsfulla liv.

Näst sista dagen idag på praktiken de har gått så himla fort! Längtar till lovet iaf.

Gick upp för en timme sen typ o ska snart ut och röra litte på mig. Hoppas de är lika varmt som de ser ut att vara , vill inte frysa sådär sjukt mkt igen. Men de är skönt att solen skiner iaf. Ska iaf cykla till praktiken sen Nu ska ja sluta svamla o byta om

Pussss